Med stöd av svenska ambassaden i Brasília besökte nyligen regissören och manusförfattaren Liv Elf Karlén Brasilien för att ge en workshop för branschfolk under teaterfestivalen MitSP, som nu är inne på sitt femte år. Vi tog förstås tillfället i akt att lära oss mer om hennes intryck från veckan i São Paulo.

Berätta kort vem du är och vilken din bakgrund är, för de som inte känner till dig!

Jag är regissör och manusförfattare och sedan 2006 har jag arbetat med något jag kallar normkreativa gestaltnings och organisationsmetoder. Jag började mitt arbete inom teatern genom att starta en feministisk friteatergrupp i Stockholm som hette Teater Lacrimosa. 2008 genomförde jag och Lacrimosa ett forskningsprojekt och skrev en handbok i hur vi konkret kan arbeta med genusmedvetenhet i gestaltningsarbetet. Sedan dess har jag vid sidan av min konstnärliga verksamhet undervisat på teaterutbildningar, gjort workshops hos teatergrupper och institutioner kring hur normkritiska perspektiv kan utmana och bidra till konstnärlig kvalité och konstnärliga processer för att teatern ska vara en förändrande kraft i samhället.

Din workshop under den internationella teaterfestivalen MitSP i São Paulo handlade om avnormatiseringen av stereotyper inom teatervärlden ur ett genusperspektiv och har utvecklat en metod för hur vi uppfattar sexualitet, ras och kön inom teatern, men även utanför den. Berätta mer om din metod.

Teater och konst är en plats med enorm makt att antingen förstärka eller utmana normer, föreställningar och idéer kring olika identiteter. Vilket sätt människor framställs, hur vi föreställer oss att de ska interagera med varandra, vad som blir högt värderat eller vad vi anser vara normalt. Många val för hur vi som konstutövare framställer dessa maktstrukturer görs omedvetet och oreflekterat. Min metod går ut på att synliggöra sådana underliggande omedvetna normer och använda vår kunskap om makt till att göra bättre konst, utmana stereotyper och istället berätta komplexa porträtt och ifrågasätta orättvisor.

Hur kom det sig att just du blev inbjuden att delta?

Det var en slump egentligen. Jag arbetade på The Freedom Theatre, som är en teater och teaterutbildning i Jenin på Västbanken i Palestina. Där höll jag workshop kring genus, jämställdhet, makt och gestaltning och träffade Maria Fernanda Vomero som är kurator för det pedagogiska programmet på MitSP. Hon deltog i min workshop och tyckte att metoderna skulle vara intressanta att arbeta med i Brasilien också. Jag är väldigt glad att vi kunde genomföra utbytet.

Hur var gensvaret i Brasilien på din workshop?

Det var väldigt stort intresse för workshopen och vi hade deltagare inte bara från Brasilien utan också från Kuba, Chile och Colombia. Folk hade olika hjärtefrågor och frågeställningar som hade gjort att de sökt sig till workshopen. Frågor kring transperspektiv, feministisk aktivism, klassperspektiv, antirasism, sexualitetsfrågor och så vidare. Det blev otroligt spännande utbyten och många spännande broar mellan olika politiska frågeställningar och kamper där folk kunde titta på gemensamma strategier, likheter och olikheter. Vi hade en väldigt rolig vecka med mycket peppig stämning! För mig personligen var det jättespännande att få arbeta med metoder jag arbetat med så länge och i så många olika sammanhang i Sverige i en helt annan kontext. Spännande att se de många likheter i politiska och konstnärliga diskussioner som fanns även då förutsättningarna och frågorna var så olika.

Vilka intryck fick du från besöket? Hade du varit i Brasilien tidigare?

Det var första gången jag besökte Brasilien och jag blev oerhört tagen och förälskad i Sao Paulo. Det som rörde mig allra mest var människors enorma generositet och sociala lust. Sao Paulo kändes som en så otroligt dynamisk plats där så många arbetade så hårt för förändring av mycket svåra förhållanden.

Vi har på senare tid kunnat läsa om följderna av skandalen kring #metoo inom den svenska teaterscenen. Hur mår egentligen Sveriges teaterscen ur ett genusperspektiv, enligt dig?

Jag tror att metoo protesterna inom den svenska kultursektorn är ett friskhetstecken. Det visar på att företeelser och maktstrukturer som har varit osynliga, diskriminering och kränkningar som har varit normaliserade idag börjar kännas helt otänkbara. Att uppslutningen under metoo protesterna blev så stora tycker jag visar på att något har förändrats i grunden.

Hur förhåller sig den svenska teaterscenens tillstånd gentemot andra länder?

Svårt att svara på en så stor fråga…Under besöket i Sao Paulo och deltagandet under MITfestivalen så reflekterade jag mycket över teaterns roll i olika samhälleliga rum. Jag har under många år arbetat med; vilka frågor, vilka berättelser och vilka kroppar som ska ha tillgång till de konstnärliga ”finrummen” och vilka normer och bilder som sänds ut från de konstnärliga rummen. Under MITfestivalen blev jag mest tagen av verk och arbeten som försigick ute i offentligheten, runt om i staden, i andra kontexter än de traditionella teaterrummen. Det handlade om projekt där teater och konst användes som konkret verktyg för att samla människor, enas kring frågor som kändes viktiga och som ett verktyg för människor att själva känna styrka, stolthet och berätta om sina liv. För mig är det något jag plockar med mig hem och vill arbeta vidare med i Sverige. Jag tror teatern ständigt behöver hålla sig rörlig och byta ut sina egna plattformar (sådana förändringar av teatersektorn har ju skett förut) för att hålla sig relevant och för att vara en demokratisk kraft i samhället.

Hur ser dina framtidsplaner ut?

Nu närmast ska jag regissera en uppsättning för barn och deras vuxna som ska handla om vardagsmakt. Jag håller också på och arbetar med en stor utbildningssatsning för att jobba med normkreativa likabehandlingsmetoder och jämställdhet inom byggbranschen vilket känns oerhört roligt och spännande.

Liv – tack för intervjun och lycka till framöver!

Foton: Guto Muniz

Workshop under teaterfestivalen MiTSP tar upp genusperspektiv

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.